En fin Silverface DR , direktimport. Servad sen tidigare, men den hade några problem med Vibrato och Reverb. Dessutom satt den ökända ”death-cap”:en kvar, en kondensator som vid kortslutning kan skicka ut 230V rätt i gitarren. Tog bort den bums. Reverbkretsen stämde inte mot något schema (AA1172 eller AA1270) och problemet var att reverb-drivröret (en ECC81) gick för varmt då man plockade ut maxeffekt ur det. Röret lade faktiskt av vid provspelning vilket fick mig att undersöka kretsen närmade. Bytte katodkondensator för röret från 470 Ohm till 2200 Ohm med 22uF bypass-kondensator vilket är skonsammare för röret. Bytte elektrolyten i biaskretsen och kompletterade också stärkarn med rörhållare typ ”björnsax” som saknades (brukar vara standard i dem annars).

En stereo som finns att köpa som kit. Den här hade kortslutit pga lite obetänksam montering och strömtrafon hade brunnit. Kunden ville inte bekosta reparation så den fick gå tillbaks i befintligt skick.

En ”Blondface”, Fender Bassman 6G6B från 1963, Hagström-import. Bytte elektrolytkondensatorer (några var original), en spikande volympot, samt nya slutrör då de gamla matchade väldigt dåligt.

En ”moddad” Super Reverb som fått en strömtrafo till en Fender 75 (sen 70-talare) och likriktrarröret utbytt till solidstate. Fasvändaren var ett ECC83 och en del andra ingrepp var gjorda för att anpassa den här trafon till stärkarn som hade lite tokiga spänningar jämfört med originalschema. Trafon byttes, nya kondingar, ett ECC81 till fasvändare och säkringar placerades enligt original SEMKO-spec på HT-lindningen före likriktare.

En stärkare som jag moddat tidigare med dubbla PPIMV hade tystnat. Efter felsökning så konstaterade jag att signalen försvann i rör V2. Katodresistorn på 100K i katodföljarsteget mätte oändlig resistans. Bytte den och stärkarn tuffade igång. Inga tecken på att resistorn brunnit eller gått varm, så det var väl materialet som gav upp.

Den lät tidvis konstigt, och kunden rapporterade att pilotlampan slocknade ibland så man fick vrida på den. Det visade sig att hela lampinsatsen var lös och lampan slocknade när ena polen kortslöt mot chassi. Eftersom glödspänningen är kopplad till lampan så halverades samtidigt glödspänningen till rören som då fick för låg spänning. Fick byta insatsen mot en ny. Bytte också röret i V2 som väsnades lite väl mycket.

Ett transistorcombo på 30W som hade problem med preampen. Jag bytte op-förstärkare IC1 o IC2 så var allt OK igen. Lödde dit socklar för IC-kretsarna så att det går enklare att byta om det behövs i framtiden. Den fick också nya elektrolytkondensatorer i power supply + ny högtalarkabel + rengöring potar.

En lite udda modell som fanns mellan 1971-1978, annonserades för ”Lead, Organ, Bass”. Ett 50W combo (2×12″) med två kanaler, en reverbkanal med Fender-tonstack (utan Mid-pot), och en kanal med James-tonstack. Den låter rent och distar inte i första taget, bra till country o blues.

Ett ”ladugårdsfynd” skulle man kanske kalla den (hittade nån form av djurspillning i den). Utan strömtrafo, svårt oxiderad och smutsig såg det ut att bli en utmaning. Hittade en del andra problem som trasig reverbtrafo, högtalare där spindeln släppt i limningen m.m. Fixade allt det där , bytte kondingar och rör, kompletterade med rattar och rengjorde den så gott det gick, tolexen hänger i strimlor på sina ställen.

En 100W topp som var stendöd. Glödspänningen saknades och förutom säkring så hade likriktardioderna till glöden tackat för sig. Ja , slutrören får glödspänningen som seriekopplad likspänning i de här apparaterna precis som Classic 30, preamprören får sen parallellkopplad likspänning av de 6V som blir över. Det går alltså inte att testa stärkarn utan att alla rör sitter i.

En HotRod Deluxe som lät skumt. Ett gammalt 12AT7 i V1 var rejält mikrofoniskt. Slutrören mätte OK, lite kallt ställda, elektrolyterna i strömförsörjningen var original Illinois och som vanligt mätte de hög ESR. Ersatte V1 med ett 5751 , bytte elytarna och och ställde bias. Rengjorde potar m.m. när den ändå var öppnad.